Jag ser demoner i skuggorna, alla som gömmer sig där tack vare dig.

Jag vet inte, men något händer. Är inte säker på vad eller varför, men det känns som att något förändras. Ändrar sig inför mina ögon. Vet inte om det är synen som ändras, eller om det kanske bara är mitt sätt att se på saken, men det känns underligt.

Den natten var jag så rädd, så fruktansvärt vettskrämd, och visste verkligen inte alls vart jag skulle ta vägen eller göra. Men jag tror att det var till sist det som också fick mig att inse att jag hade gjort rätt. Som fick mig att känna som att jag verkligen visste vad jag gjorde.
Ute i kylan, vettskrämd och på samma gång så förbannad, jag har aldrig varit med om den känslan. Jag har varit säker på att det bara har varit ett steg ifrån denna kant, men jag trodde att jag hade lyckats stoppa det från att gå hela vägen. Men uppenbarligen inte. Bara för att man tar tag i saker och försöker rätta till det som är fel behöver det inte betyda att det blir bättre, det kanske bara blir värre och svårare?

Jag ser demoner i skuggorna, alla som gömmer sig där tack vare dig.
Jag hoppas verkligen att det ska hjälpa att komma bort här ifrån. Inte för att fly, jag kommer säkert tillbaka. Men för att få ett ombyte, ett sätt att på nytt känna mig säker och hitta mitt liv.
Allt som sas den där kvällen, alla minnen och tankar som kom upp, det var inte värt det ett dugg. Allt bara slängdes brutalt åt sidan för att ge liv åt något nytt och hemskt. Någon skrämmande individ som jag hoppas att jag slipper möta igen. Allt detta för vad då?
Ingenting?

Så onödigt, sådant slöseri.
All den gråt, energi och raseri hade kunnat användas till så mycket annat. Vad finns det för mening att bara lämna smulorna av någon kvar.
För det ska jag säga, mycket mer än bara smulor är jag just inte. Inte längre.