Kaffe och en kaka till kanske?

Allt känns oändligt segt och långsamt, ingenting händer.
Folk pratar så mycket skit, men ingen gör verkligen något vettigt.
Inte för att jag kanske är rätt person att säga nå, men jag önskar bara att någon kunde ta tag i något, säga som det är.
Alla sitter vi dag ut och dag in över en kopp kaffe eller en öl och planerar hur vi ska göra, vad som ska hända med våra liv.
Jag är så sjukt less på att bara planera, i hela mitt liv har som ändå bara varje plan jag haft krakulerat.
Därför jag till slut gjorde det kaotiska beslutet att flytta, för att någon till sist ska ta ta i någon av alla planer.
Hur många dagar har vi inte suttit där på Roasters, på Invit, på rökrutan på jobbet och funderat hur vi ska ta oss från allt, men ändå behålla allt.
Jag har inga svar på det, men inte får jag några svar om jag inte satsar och testar heller. Känns som nu är det dags.
Jag vet inte vad ni tycker och tänker, men för mig är det här ett stort steg.
Jag vill inte vara här för alltid, jag vill inte leva så här för alltid.
Volvo, Villa, Vovve...
När jag ser en del av mina barndomsvänner skaffa familj, stadga sig, så känns det som om något rasar.
Jag menar inte att dom förstör sina liv, absolut inte, det är deras val hur dom väljer att leva. Menar bara det att det är så tidigt.
Det finns så mycket att testa, så mycket att uppleva, som helst ska upplevas före barnen, så man har något att berätta om.
Jag har fått smak på annat, och jag tänker fortsätta.
Jag bryr mig inte om hur andra gör, men jag känner att detta är inte mitt sätt, inte den här verklighet som börjar bli påtagligare för var dag som går.
Adjöken adjö, nu seglar jag!