Kaffe och en kaka till kanske?

Allt känns oändligt segt och långsamt, ingenting händer.
Folk pratar så mycket skit, men ingen gör verkligen något vettigt.
Inte för att jag kanske är rätt person att säga nå, men jag önskar bara att någon kunde ta tag i något, säga som det är.
Alla sitter vi dag ut och dag in över en kopp kaffe eller en öl och planerar hur vi ska göra, vad som ska hända med våra liv.
Jag är så sjukt less på att bara planera, i hela mitt liv har som ändå bara varje plan jag haft krakulerat.
Därför jag till slut gjorde det kaotiska beslutet att flytta, för att någon till sist ska ta ta i någon av alla planer.
Hur många dagar har vi inte suttit där på Roasters, på Invit, på rökrutan på jobbet och funderat hur vi ska ta oss från allt, men ändå behålla allt.
Jag har inga svar på det, men inte får jag några svar om jag inte satsar och testar heller. Känns som nu är det dags.
Jag vet inte vad ni tycker och tänker, men för mig är det här ett stort steg.
Jag vill inte vara här för alltid, jag vill inte leva så här för alltid.
Volvo, Villa, Vovve...
När jag ser en del av mina barndomsvänner skaffa familj, stadga sig, så känns det som om något rasar.
Jag menar inte att dom förstör sina liv, absolut inte, det är deras val hur dom väljer att leva. Menar bara det att det är så tidigt.
Det finns så mycket att testa, så mycket att uppleva, som helst ska upplevas före barnen, så man har något att berätta om.
Jag har fått smak på annat, och jag tänker fortsätta.
Jag bryr mig inte om hur andra gör, men jag känner att detta är inte mitt sätt, inte den här verklighet som börjar bli påtagligare för var dag som går.
Adjöken adjö, nu seglar jag!

Högsön i sommras.

Tiden

Känns som om tiden går jättefort, men ändå så oerhört långsamt.
Kom hem till Sverige för en vecka sedan, men det känns som månader.
Flyttar till Paris på 90 dagar.
Tiden bara rusar förbi.

Jag vet inte alls vad jag håller på med, vet inte hur jag ska få ihop allt.
Kan inte tänka klart, avbryter alltid när det blir för jobbigt, eller när man hittar något bättre att göra, men jag kan inte fortsätta så här hur länge som helst.
Måste ta tag i något av allt.
Sen...

Flickan och kråkan

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd,
kråkan är klumpig och kraxande svart,
om en stund är den alldeles död.
Men flickan, hon springer för livet,
hos en skadskjuten fågel i famn.
Hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant.
O hon springer med tindrande ögon,
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant,
det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent


Flickan och kråkan av Mikael Wiehe

Mess

It's all a mess in my head.
Jag vet inte vad jag egentligen håller på med, det är som att allt går på rutin och automatik, men att jag inte ens är med. Inte lägger min själ i något alls.
Jag tänker för mycket, eller kanske för lite, jag vet inte.
Kan inte släppa minnena, hur gärna jag än vill, det är som att dom äter upp mig innifrån.
Så fort jag är själv så kommer allt tillbaka, som ett slag i ryggen med ett basebollträ. Alltid.
Det är som att om och om igen känna allt på nytt.
Jag vill så gärna bara gråta och lämna bakom, men det är som att det inte går. Kan inte gråta...

Tror jag flyr från allt, om och om igen, men det är något som alltid drar mig tillbaka hit. Det är här mitt allt finns.
Hur många gånger jag än flyr, hur många gånger jag än lämnar det så kommer jag alltid tillbaka för att få mitt slag med träet.
Tror dock inte att jag ännu är redo att möta allt, så jag kommer väl fortsätta fly ett tag till.

Outsider

"Natures first, green is gold,
her hardest hue to hold.
Her early leaves a flower,
but only so an hour.
Then leafs subsides to leaf,
so Eden sanks to griefs,
then dawn goes down today.
Nothing gold can ever stay"

Outsiders

Dag ett

Känns som dag ett igen, som att komma tillbaka och börja om, fast på samma crap som man just lämnade.
Har varit borta i en månad, men allt är lika. Märks ingen skillnad...
Jag vet inte hur jag ska klara att gå in i samma banor som förr, samma spår och samma ångest. Om så bara för tre månader så känns det allt för avlägset. Som en plats i min drömvärld.

Jag kan inte landa här, men jag har aldrig riktigt lämnat det, om det går att förstå.
Å andra sidan var jag aldrig riktigt där, även om jag minns allt så tydligt.
Och snart är jag inte ens det, då är jag helt lost.
Snart flyttar jag till Paris, och jag fattar det inte. Jag vet inte vad jag har gett mig in på, men det blir säkert... Någonting iaf.

-------------- ¤¤¤ --------------

Träffade mor idag, pratade resan, pratade om drömmen.
Kan inte släppa den.

Drömmen handlade om framtiden, och allt var så verkligt. Jag kände lukter, smaker, ljud och beröringar. Det brukar jag aldrig känna i drömmar.
Såg kaoset, och kraschen komma, och visste att jag inte kunde göra något åt det.
Såg mig själv stå i fönstret i rummet och höra smällen.
Skrek åt mig själv i drömmen att jag inte ville se in i framtiden.
Och så vaknade jag, ställde mig vid fönstret och sa åt Jenny att nu kommer smällen, dom kommer krocka...

Och så hände det, såg moppen komma, såg bilen svänga, hörde kraschen, såg folket, såg förödelsen. Stod där helt jävla hjälplös och såg killen dö. Fattar det inte.

Satta mig i sängen och skakade av chock. Jenny lika så, måtte nog skrämt henne också när jag berättade före allt hände...

Kom just att tänka på en dikt jag läste för mycket länge sedan:
"Vad är drömmar?
Moln som fara?
Rop som inga röster svara?
Själva drömmar drömmar bara."

-------------- ¤¤¤ --------------

Tror detta får vara nog för kvällens överdrivna skriverier.
Imorgon börjar jobbet igen, men håll ut, bara tre månader till!

K