Ett antal månader senare kom man som på att man kunde börja använda bloggen igen, inte för att jag har så mycket intressant att komma med, men mest för att få skriva av mig.
Orkar dock inte gå in för att uppdatera allt, utan fortsätter bara på vad som just nu rör sig i mina tankar.
Känner mig oerhört ensam just nu, med ett kaos som aldrig förr.
Visst, det låter väl ganska löjligt att säga det när man har massa bra saker som händer, men känner mig som inte riktigt som en hel person.
Allting har väl två sidor, likväl jag själv.
Ena jaget känner att det går super bra, visst, det är mycket att ta in och så, men känns som att jag på något sätt ändå har någon form av kontroll. På jobbet är jag en person som kan fixa allt, klarar utan problem att jobba 16 timmar och har 100 % koll på allt som rör sig runt mitt jobb och allt som hör en barchef till.
Privat däremot är jag helt borta.
Mitt privata jag är helt utom all räddning börjar det kännas som. Det är alltid en tunn röd linje från att korsa gränsen till galenskap. Deprimerad, ja visst, det var bara början. Jag sluter mig helt in i mig själv. Det är iofs inte allt för svårt då alla jag hade nära försvann härifrån.
Tankarna maler på i mitt huvud, om och om igen. Kommer aldrig få någon rätsida, och man kan inte ångra vad som har redan hänt. Tänk om det ändå fanns ctrl+z i mitt liv.
Dock sa ju någon vis person senast idag att allting leder vidare, det som har hänt tidigare gör ju att man har hamnat där man är idag... Gällde iofs inte mig, men tog som ändå åt mig.
Om inte allt som hände i Luleå hade hänt så hade jag inte flyttat till Paris, och hade inte allt hänt i Paris kanske jag aldrig flyttat till Cypern, kanske aldrig fått stroken så jag behövt flytta tillbaka till Luleå. Och hade jag aldrig flyttat tillbaka till Luleå igen så hade jag kanske aldrig träffat Anton. Han är verkligen räddningen som kom i sista sekund. Hade jag aldrig träffat honom vet jag inte vad jag skulle gjort, men jag vet säkert att jag inte skulle suttit här i Norge och ha ett superjobb högt över mina förväntningar. Hade jag iofs inte kommit hit hade jag kanske inte behövt sitta här och skriva meninsgslösa dummheter som bara jag själv läser om ett par månader.
Gissar att sånt är livet. Ett enda dravel av meningslösheter som visar sig betyda något i framtiden.
Satt och läste Emmas blogg och vart så imponerad, hon är en helt otrolig tjej, och läsa vad hon skriver och tar sig för känndes i ögonblickt väldigt givande. Sen gick jag ut på balkongen i några minuter, och plötsligt var allt som bortblåst, landade i verkligheten och all min självömkan.
Jag ska bli stark, ska verkligen försöka. Snart, måste bara komma på ett sätt...
