Dag ett

Känns som dag ett igen, som att komma tillbaka och börja om, fast på samma crap som man just lämnade.
Har varit borta i en månad, men allt är lika. Märks ingen skillnad...
Jag vet inte hur jag ska klara att gå in i samma banor som förr, samma spår och samma ångest. Om så bara för tre månader så känns det allt för avlägset. Som en plats i min drömvärld.

Jag kan inte landa här, men jag har aldrig riktigt lämnat det, om det går att förstå.
Å andra sidan var jag aldrig riktigt där, även om jag minns allt så tydligt.
Och snart är jag inte ens det, då är jag helt lost.
Snart flyttar jag till Paris, och jag fattar det inte. Jag vet inte vad jag har gett mig in på, men det blir säkert... Någonting iaf.

-------------- ¤¤¤ --------------

Träffade mor idag, pratade resan, pratade om drömmen.
Kan inte släppa den.

Drömmen handlade om framtiden, och allt var så verkligt. Jag kände lukter, smaker, ljud och beröringar. Det brukar jag aldrig känna i drömmar.
Såg kaoset, och kraschen komma, och visste att jag inte kunde göra något åt det.
Såg mig själv stå i fönstret i rummet och höra smällen.
Skrek åt mig själv i drömmen att jag inte ville se in i framtiden.
Och så vaknade jag, ställde mig vid fönstret och sa åt Jenny att nu kommer smällen, dom kommer krocka...

Och så hände det, såg moppen komma, såg bilen svänga, hörde kraschen, såg folket, såg förödelsen. Stod där helt jävla hjälplös och såg killen dö. Fattar det inte.

Satta mig i sängen och skakade av chock. Jenny lika så, måtte nog skrämt henne också när jag berättade före allt hände...

Kom just att tänka på en dikt jag läste för mycket länge sedan:
"Vad är drömmar?
Moln som fara?
Rop som inga röster svara?
Själva drömmar drömmar bara."

-------------- ¤¤¤ --------------

Tror detta får vara nog för kvällens överdrivna skriverier.
Imorgon börjar jobbet igen, men håll ut, bara tre månader till!

K