25 januari

Livet här är kul, men inte riktigt vad man tänker sig ett exemplariskt franskt liv. Inte riktigt Amelie från Montemarte direkt.
Hände runt på en bar identisk med Heros igår, vilket var både skrämmande och kul på samma gång. Tror att min kära vän David håller på att kära ned sig i Ekatherine, vilket är kul, då dom knappt förstår varandra alls. Skulle egentligen ha träffat alla dem och gå till en gravplats igår, men det slutade med att jag och David vart så vilse att vi knappt hittade varandra. Sen gick vi och åt på McDonalds, vilket var äckligt as hell. Träffade dom andra sen och med kartan i högsta hugg, och med Kathie som guide hittade vi Bastilles billigaste och mest läskiga bar.
Spenderade även torsdagen på nattklubb för studenter, tillsammans med några amerikanskor. Klubben var kul, man hade klistermärken på sig som sa vilka språk man talade. David vart extremt full, och vi for hem redan vid halv två.

Idag var vi i Notre Dame och lyssnade på någon konstig form av konsert med en orgel, sen var vi på bio. Såg "Yes Man". Den var riktigt kul, och det var en av de få filmer som dom inte hade dubbat, utan bara stoppat fransk text på. Bio här kostar typ 6 euro, medans popcoarnen kostar typ 10 euro. Det är ganska sjukt. En latte kostar lite mer än 4 euro.
Jag börjar bli fattig.

Var på upptäcksfärd i Les Catacombes, (katacomberna under Paris) för någon dag sedan. När man gick därifrån kollade dom väskorna för att se så man inte snodde med sig nå skallar eller ben. Tro det eller ej, men folk hade faktiskt väskorna fulla med ben, det är helt sjukt.

Nu ska jag smita från detta läskiga ställe i foajen, för det är någon riktigt jobbig kille som hela tiden försöker prata med mig på franska. Tur att han inte kan läsa svenska just nu.

Sov så gott. Bon Nuit!

Montemarte

Andra dagen

Idag ver en så mycket bättre dag än igår. Tack och lov.Provet gick åt helvete, mne det var ju som hela meningen, så jag fick hanma i den lättaste klassen.Mötte två tjejer på skrivningen, Katharina och Ekaterina. (Kati och Kame) Kati är tysk och Kame ryss.Båda pratar hyffsat bra franska, medans jag är värdelös, men dom hjälper mig massor. (pratar engelska med mig)I min nya klass är det en svensk; Tobias, en amerikan; Katia, en tysk/grek; David och två japaner som jag inte kan namnet på, tror tjejen heter Akiko, men jag är inte säker. Killen minns jag inte alls namnet på.Skolan är varje måndag till fredag, 16.20 till 19.30. Läraren vet jag inte heller vad han heter, men han verkar kul.Allt sker på franska, mne det var inte lika hemskt som jag trodde.Bara det att min klass har redan hållit på en vecka, medns jag står på noll, men jag tror jag klarar mig iaf.Har sprungit runt på stan med Kati och Kame idag, har varit kul, nu vet jag massor om tyskland och ryssland. Kan vi ju säga iaf.På torsdag ska vi ut, tror jag. Men vi får se.Måste börja leta en lägenhet nu, men det är svårt. förhoppningsvis finns det någon som vill dela med mig,men det är inte alls lika enkelt som dom sa när jag sökte.Annars vet jag inte så mykcet, boken jag fick av mamma är väldigt bra (tillsammans är man mindre ensam)Tänkte ge mig ut och leta supermarket snart, huvva, börjar ju skriva på engelska där ett tag.Nu ska jag lugna ner mig.
Á bientôt!

Första dagen i Paris

Nu är jag framme i Paris, och totalt lost.
Hittar inget och vet knappt ens vart jag befinner mig. Men på något konstigt sätt tycker jag det är riktigt kul. Är som äventyr, fast visst längtar jag hem.
Känns som att jag har givit mig ut på oerhört djupt vatten, utan att ens vara säker på att jag kan simma.Om jag funderar över det känns det som en helt idiotisk grej att jag gjorde det,men om jag inte funderar så mycket, utan bara tar imorgon som den kommer tror jag detta kan bli bra.Lite ensamt just nu, och inte riktigt som jag tänkte mig.
Trodde nog mera att studenthemmet skulle vara lite grans-aktigt nästan, men mne.Här är mera som att bo på ett hotell. Har inte sett en enda i min ålder, och alla pratar franska. (himla förvånande va?)
Men man tycker ju som ändå att hon som hämtade mig på flygplatsen kunde ha pratat engelska. Men tji fick jag, här sker allt på franska.När dom tog mig avsides på flygplatsen för att söka igenom min väska var det lite intressant. Alla andra passagerare fick passera, mne jag såg väl oerhört misstänkt ut, för alt skulle sökas igenom.Nu sitter jag iaf på ett typ vandrarhem/internat/jagvetintevad och skriver.
Var ut en sväng och letade rätt på metro-stationen så jag inte skulle vara försen till skolan iaf.
Massa människor ute, och alla ska prata FRANSKA.
Måste nog lära mig snabbt helt enkelt. Hoppas jag hittar någon att surra med imorgon, för annars kommer jag börja prata med väggarna.Å andra sidan ska jag träffa Guillaume imorgon en sväng, han lovade att visa mig hur jag ska hitta överallt.Så alltid nå.Hoppas det finns fler människor på detta vandrarhem, för det börjar kännas ite creepy.
Kan ju iaf ta oh berätta lite om mitt rum.Det finns en toa som är mindre än dem på tåget, man får nästan stå i handfatet och duscha.Skrivbord finns också, där sitter jag nu, och så en fylla och en garderob.Sängen är iaf underbar, och rummet är varmt. Datorn har musik och jag har köpt lite na böcker, så jag tror att detta kan bli toppen.
Nu ska jag kika lite i koridoren, och sen sova.God natt.

Jag ser demoner i skuggorna, alla som gömmer sig där tack vare dig.

Jag vet inte, men något händer. Är inte säker på vad eller varför, men det känns som att något förändras. Ändrar sig inför mina ögon. Vet inte om det är synen som ändras, eller om det kanske bara är mitt sätt att se på saken, men det känns underligt.

Den natten var jag så rädd, så fruktansvärt vettskrämd, och visste verkligen inte alls vart jag skulle ta vägen eller göra. Men jag tror att det var till sist det som också fick mig att inse att jag hade gjort rätt. Som fick mig att känna som att jag verkligen visste vad jag gjorde.
Ute i kylan, vettskrämd och på samma gång så förbannad, jag har aldrig varit med om den känslan. Jag har varit säker på att det bara har varit ett steg ifrån denna kant, men jag trodde att jag hade lyckats stoppa det från att gå hela vägen. Men uppenbarligen inte. Bara för att man tar tag i saker och försöker rätta till det som är fel behöver det inte betyda att det blir bättre, det kanske bara blir värre och svårare?

Jag ser demoner i skuggorna, alla som gömmer sig där tack vare dig.
Jag hoppas verkligen att det ska hjälpa att komma bort här ifrån. Inte för att fly, jag kommer säkert tillbaka. Men för att få ett ombyte, ett sätt att på nytt känna mig säker och hitta mitt liv.
Allt som sas den där kvällen, alla minnen och tankar som kom upp, det var inte värt det ett dugg. Allt bara slängdes brutalt åt sidan för att ge liv åt något nytt och hemskt. Någon skrämmande individ som jag hoppas att jag slipper möta igen. Allt detta för vad då?
Ingenting?

Så onödigt, sådant slöseri.
All den gråt, energi och raseri hade kunnat användas till så mycket annat. Vad finns det för mening att bara lämna smulorna av någon kvar.
För det ska jag säga, mycket mer än bara smulor är jag just inte. Inte längre.