En resa

En resa längs minnenas stig.

Kom och tänka på en sak när jag var fast på sjukhuset.
Jag har haft ett otroligt liv!
Tragist att säga att jag nästan alltid klagar på allt, men det är ofta lätt att haka upp sig på allt dåligt och glömma allt det underbara. Kom och tänka på förra gången jag låg inne på sjukhuset, och alla människor som hörde av sig och tog hand om mig. Samma denna gång, det är så underbart att veta att folk finns där för en, även om man kanske inte har så mycket kontakt med alla längre.
Det här kan bli ett långt inlägg, men det är ändå mest för mig att läsa. Ibland blir jag väldigt nostalgisk och måste få skriva av mig.

Jag gick in i någon form av halvsömn när jag låg i min sjukhus säng och började tänka tillbaka på alla som påverkat mig i den ena eller andra riktningen. Alla som stöttat eller strötat. Oväntat kom jag så småningom in på alla underliga platser jag varit på. Tänk så mycket vettigt och ovettigt man har kommit på sittandes på balkonger eller gräsplättar över hela vida världen.

Jag vet att mina resonemang ibland är svåra att följa, men det finns ingen som tvingar dig att fortsätta läsa.

I alla fall började jag fundera på olika balkonger och kom fram till att allt egentligen startade i Piteå, inte nödvändigtvis på balkongen, men det är som där jag tror att jag började bli den jag är just nu. Är iofs uppväxt i Luleå, så man får väl anta att min familj har haft ett ganska stort inflytande på vem jag är med.
Men ändå, Piteå, då man flyttade, bodde först ihop på elevhem och höll på att mörda varandra, sen flyttade till första egna lägenheten, där jag och Lissy drev grannarna till vansinne och levde rövare på Grans. Alla underliga men härliga människor man hann träffa under tre år gymnasie, synd att man ofta tappar kontakten.
Sen var det ju Luleå, Waldorf och alla personer där. Tänker på kvällar under sommaren då vi satt på balkongen med utsikt över norra hamn med en kall öl.
Läggan jag och Emmi delade, som var ett bombnedslag med godis och chips, och sen med Marre och Emmi i fyran.
Kvällarna med thaimat i Pärlans etta och hennes 28 års dag.
Sen när syrran och jag backpackade oss runt Europa, så mycket härligt folk man träffade. Vandrarhemmet i Budapest och picknick i Trócadero upplyst av Eiffeltornet. När vi sov på tågstationen i Hamburg och under pingisbordet i Svenska kyrkan i Paris.
Turkiet med Jenny var ju också ett minne, båtturen med galningarna, och alla dessa tripper upp i bergen för att se "the amazing castle". När vi lurade alla vi ville bli av med att möta oss på ett ställe, så vi kunde gå till ett annat och dricka Heineken.
Paris sen då, bo med David och Katie som kunde mörda varandra om det hade varit så att dom hade förstått vad den andre sa. Couchsurfings baren the Lion, med quizznight varje måndag. Pierres lägenhet som var räddaren i nöden, och les catacombs. Att bo med Fly.
Sen Cypern med alla underbara människor. Alla fester på balkongen, (åter dessa balkonger) som när Chris ramlade med stolen och slog sönder allt och satte eld på min kamera. Alla ölspel med cykloper och annat. Insamlingen till min röntgen som jag tror att Kendeas startade.
Till Norge och Kragerø, balkongen i solen med Jossan. Rapen och alla vilda fester och sköna kvällar på bron. Bo ihop med Anton och Ante, dricka vin till frukost i solen. Roadtripp för att köpa godis och alkohol i Sverige. Lyxhuset. Alla kvällar med Ulla och Carina efter stängning.
Resan till Thailand med Anton och sitta fast mitt i monsunen på Kho Pangan. Bussen som gick sönder och Cang om småpengar.
Gränsen till Cambodja med Michael och Chelsea som flippa.
Laos och Vang Vieng med partybrudarna från Manchester. Tubing och limbo under brinnande stavar med gaykillar efter anton och Mike.
Chang Mai och eldfestivalen, Pai och moppe-rally för utsiktens skull. Bangkok och shopping och äventyr med Andy.
Nu är jag tillbaka i Luleå, där resan startade för många år sedan. Visst blir man som nostalgisk ibland, man saknar alla människor man en gång mött och delat en upplevelse med. Minnen som man oftast inte minns på, men som ibland kommer upp som en anakdot i ett samtalsämne får en att börja tänka.

Tack alla ni som någon gång delat lite tid med mig, och lämnat ett minne och avtryck i mitt liv, och tack alla ni som fortfarande finns kvar i mitt liv, på ett eller annat sätt.

For all those who been there for me, thanks!
Pour tous ceux qui été là pour moi, merci!
για όλους όσους ήταν εκεί για μένα, ευχαριστώ!

Det minnen som inte står med är inte glömda, bara för lite plats på min blogg.